...finns det något som heter. När man som nybliven mamma svävar på moln, är konstant lycklig, pratar oavbrutet om sin perfekta baby som sover, äter, växer, utvecklas, pluttar preciiiiiiiis enligt boken.
Att få barn är ju en gåva, men är det alltid så underbart och fantastiskt som alla säger? Visst, det är underbart och fantastiskt, men samtidigt sjukt jobbigt många stunder. När sömn verkligen inte fungerar, när bebben har kolik, när bebben vägrar va hos någon annan än dig, när det vaknas 15 gånger per natt, när planering att ta en fika inte finns på världskartan, då det verkligen inte kommer att bli en massa trevligt snack över en kopp kaffe.
De där latte-morsorna, (som jag trodde att jag skulle bli) som sitter timme in och timme ut på cafeérna runt om i stan och ungen bara finner sig i det, hur är det möjligt???
När vänner och släktingar säger "hur jobbigt kan det va?", "men du får väl räkna med sömnlösa nätter i början", "mina barn vaknade 2 gånger per natt, det var bara såå jobbigt, så jag förstår preciiiis vad du menar", "men det är väl bara att lägga ner ungen i sängen", "men du kan väl ta med/skaffa barnvakt åt henne", nä, de förstår inte riktigt hur det är.
Ibland vill man bara stänga av från omvärlden, krypa ner under täcket och bara försvinna...
Men trots allt älskar jag min dotter över allt annat och skulle verkligen göra ALLT för henne, och de goa stunderna är faktiskt heeeeelt underbara och fantastiska.